Ingen kö utan kunde gå rakt in. Det började med att man fick ett par hörlurar som spelade upp olika saker beroende på var i lokalen man var. Första rummet var jag instängd i ca 20 minuter. Där spelades musik upp och plaketter med musikernas autografer på väggarna tändes upp i enlighet med den musik man hade i lurarna.
I nästa rum var det filmvisning i ca 20 minuter. Musikhistorien, eller rättare sagt blues/rockhistorien visades upp i kronologisk ordning. Därefter fick man gå igenom ett rum där TV-skärmar ville visa att rockhistorien upprepar sig. Man jämförde dagens artister med deras tidigare föregångare. Sedan började det bli intressant.
I montrar hade man ställt ut tillhörigheter till stora stjärnor. En av Janis Joplins klänningar, En av Elvis ”snygga” scenkostymer, Bob Dylans handskrivna textutkast mm, mm. Man hade också satt upp markisen från C.B.G.B och delar av inredningen från klubben. I slutet fanns en John Lennon-utställning med en massa handskrivna texter och brev.
Det som gav djupast intryck hos mig var ett klädbylte inlindat i brunt omslagspapper. På papperet var adressen till Yoko Ono skrivet. Paketet innehöll de kläder Lennon hade haft på sig vid tiden för mordet. Det var vad som skickades till fru Lennon från sjukhuset efter mordet. Inget brev, ingenting, bara ett brunt paket med ett klädbylte.
Hon har inte packat upp byltet. Det finns utställt på muséet.
I anslutning till klädbyltet fanns ett stort papper så alla som passerade kunde skriva på sitt namn i en namninsamling som skulle hjälpa till att få strängare vapenlagar i USA. Jag skrev på.
Gick sedan Bleecker St så långt västerut det gick. Mötte en svart tjej på gatan som hälsade på mig och sa: -Hey, handsome! I love your curly hair!
Åt god meximat på något ställe och sedan vidare till Washington Sq park. Köpte en bilkarta inför morgondagens resa till Bethel och Woodstock. Fortsatte till Silver towers för att kolla in världens näst största Picasso-staty (den största står ju i Kristinehamn).
Kristinehamnarna som följer bloggen känner igen stilen. 
Denna staty är också uppförd av Carl Nesjar.Gick sedan Broadway upp till 42:nd St.
Såg en underbar reklamaffisch för en köttleverantör...Ringde Ivar och diskuterade morgondagen. Klockan är 18 och kvällens konsert med Oz Noy och Dave Weckl börjar kl 20:30 och jag är redan framme. Det gör inget. Jag tycker om att vänta och vara alldeles för tidig. Satte mig i en av de många stolar som ställts ut för trötta fotgängare. Trafiken har stängts av vid Times Square och gatan har blivit trottoar.
Utsikt från stolen.
Ett sån´t där turistkort som måste tas.
En läktare hade byggts upp av någon anledning. Folk gick upp där för att ta kort. Det gjorde jag också.Gick in en sväng till på Toys’r’us på Times square innan jag gick till Iridium för andra kvällen i rad.
Mitt Metrocard (tunnelbanekort) har gått ut så nu blir det till att gå och åka taxi.
Köpte ett par snygga posters på Colony music.
Konserten på Iridium var väldigt bra. Jag hade aldrig hört gitarristen förut och det var en häftig bekantskap. Det var liksom något helt nytt för mig. Ett nytt sätt att hantera gitarren. Trummisen, Dave Weckl, har jag sett förut och imponerades lika mycket av honom denna gång.
Satt med två killar från Manhattan, Bill och Mark. Bill hade varit på Woodstockfestivalen -69 men mindes i princip bara regn och lera. Han låg i grässlänten ner mot scenen och varje gång han vaknade till hörde han musik. Han polade också med en tjej som jobbade i kassan på Fillmore East och var där så ofta han kunde. Han var bl a med på konserten då Allman Brothers spelade in livealbumet, ”Live at Fillmore East”. Otroligt, musikhistoriens bästa skiva enligt mig.
Tog taxi hem. En filminspelning pågick i hotellets foajé när jag kom dit.
16 686 steg och blodblåsor under några tår :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar